Det är många som inte kan tro att jag lever i en dysfunktionell familj, eller levde i kanske stämmer in bättre. Som jag ser på saken har jag ingen familj längre, anledningen kommer att komma senare. Som en start på detta så vill jag bara påpeka att jag gör det här för min egen skull, inte för att få uppmärksamhet på något sätt för det är något jag redan får fast av andra skäl. Jag vill kunna skriva av mig på något ställe och då känns det som att bloggen är en väldigt bra plats för att få ut känslor och tankar som jag bär inom mig.

Det började tidigt i mitt liv, soc blev inkopplade och jag fick då flytta från min mamma. Detta var år 1998, alltså var jag 6 år, ett litet förskolebarn som behövde allt annat än problem framför ögonen. Att se sin mamma bli misshandlad i sitt eget hus, en plats där man ska kunna känna sig trygg och slå sig till ro, det kunde inte jag.

I vilket fall som helst, jag och min 3 år äldre syster fick flytta till pappa och det jag minns av tiden är mestadels positivt. Vi bodde hos honom till slutet av 2001 då han gick bort i en hjärtinfarkt, det kom som ett slag i magen. Min pappa var ju frisk, han var som alla andra pappor, trodde jag! Men i senare dagar insåg jag hur blind jag verkligen var som barn, jag ville ju vara som alla andra "normala" barn utan problem och att dölja mina problem var inte svårt för mig. Jag var även blind när det gäller mamma, att det var hon som hade problem kan jag inte minnas att jag tyckte på lågstadiet. Det var på mellanstadiet jag förstod att hon hade alkoholproblem.