Att leva med en missbrukare - del 4
Oj så länge sen jag skrev något inom den här kategorin, så därför tänkte jag nu skriva del 4. Tänker dock inte skriva ner något mer om relationen mellan mig och min dåvarande pojkvän! :)
Efter att jag hade bott i jourhemmet ca 8 månader så fick jag flytta tillbaka till Falun igen, dock inte hem till mamma utan fick egen lägenhet. Det är nog det största steget jag har tagit i livet, att som 16 åring flytta hemifrån utan vuxna i sin närhet var väldigt svårt för mig.
Däremot hade jag en kontaktperson men jag var inte den som frågade efter hjälp, det fanns inte på min karta att be om hjälp.
Idag har jag lärt mig att be om hjälp och jag kan även säga till mig själv att jag inte kan allt, jag är bara en vanlig människa. Har även fått den hjälp som jag behöver just nu. När jag var 10 år gick jag i en grupp med fyra andra tjejer som hade samma problem hemma, Jollen kallades den gruppen. Jag kan dock inte minnas så jättemycket från den tiden, hur det var att prata i grupp vid så tidig ålder och vilka känslor jag hade osv. Men jag kan nästan garantera att det har gett väldigt mycket för mig, hade jag inte gått i den gruppen hade jag nog inte varit den jag är idag. Att prata med andra är så himla viktigt, även som barn, det tycker jag än idag men inte på det sättet att jag känner behov av att gå i grupp.
Jag blev erbjuden att gå i grupp nu i höst av en ledare för gruppen när jag var 10 år, först var jag tveksam till det, behövde jag verkligen den hjälpen? Men jag tog chansen och gick där några gånger men var på avslutningsmöte idag. Jag kände helt enkelt att jag inte fick ut något av att gå på "terapimöten" eller vad man kan kalla det. Visst var det ett härligt tjejgäng men att prata i grupp var nog inte riktigt min grej, det vi gick igenom i gruppen hade ja redan nött och nött tidigare, hade kanske varit skillnad om ja inte hade gått i gruppen när jag var liten, men jag tackar verkligen de som gav mig chansen till det för det har haft en stor betydelse i mitt liv.
Idag mår jag även bra, självklart är inte allt läkt eller så men jag mår ändå bra. Jag har mina fina vänner och en pojkvän som jag verkligen älskar, det är sånt som betyder något för mig, att få älska och vara älskad ♥
Oj så länge sen jag skrev något inom den här kategorin, så därför tänkte jag nu skriva del 4. Tänker dock inte skriva ner något mer om relationen mellan mig och min dåvarande pojkvän! :)
Efter att jag hade bott i jourhemmet ca 8 månader så fick jag flytta tillbaka till Falun igen, dock inte hem till mamma utan fick egen lägenhet. Det är nog det största steget jag har tagit i livet, att som 16 åring flytta hemifrån utan vuxna i sin närhet var väldigt svårt för mig. Däremot hade jag en kontaktperson men jag var inte den som frågade efter hjälp, det fanns inte på min karta att be om hjälp.
Idag har jag lärt mig att be om hjälp och jag kan även säga till mig själv att jag inte kan allt, jag är bara en vanlig människa. Har även fått den hjälp som jag behöver just nu. När jag var 10 år gick jag i en grupp med fyra andra tjejer som hade samma problem hemma, Jollen kallades den gruppen. Jag kan dock inte minnas så jättemycket från den tiden, hur det var att prata i grupp vid så tidig ålder och vilka känslor jag hade osv. Men jag kan nästan garantera att det har gett väldigt mycket för mig, hade jag inte gått i den gruppen hade jag nog inte varit den jag är idag. Att prata med andra är så himla viktigt, även som barn, det tycker jag än idag men inte på det sättet att jag känner behov av att gå i grupp.
Jag blev erbjuden att gå i grupp nu i höst av en ledare för gruppen när jag var 10 år, först var jag tveksam till det, behövde jag verkligen den hjälpen? Men jag tog chansen och gick där några gånger men var på avslutningsmöte idag. Jag kände helt enkelt att jag inte fick ut något av att gå på "terapimöten" eller vad man kan kalla det. Visst var det ett härligt tjejgäng men att prata i grupp var nog inte riktigt min grej, det vi gick igenom i gruppen hade ja redan nött och nött tidigare, hade kanske varit skillnad om ja inte hade gått i gruppen när jag var liten, men jag tackar verkligen de som gav mig chansen till det för det har haft en stor betydelse i mitt liv.
Idag mår jag bra, självklart är inte allt läkt eller så men jag mår ändå bra. Jag har mina fina vänner och en pojkvän som jag verkligen älskar, det är sånt som betyder något för mig, att få älska och vara älskad ♥
Att leva med en missbrukare - del 3
Till en början när jag flyttade till jourhemmet var det väldigt jobbigt, jag saknade Falun och min familj väldigt mycket. Stället jag blev placerad på heter Murbo och ligger mellan Borlänge och Ludvika, mitt på landet utan bussar. Eller det gick 6st bussar per dag, den senaste dit gick halv sex från Borlänge plus att det var ca 2km att gå från busshållplatsen. Allting var så annorlunda för mig, bussarna, miljön ja allt! Men jag hade då en pojkvän som bodde närmre eftersom att han bodde i Borlänge och det var hos honom jag spenderade min fritid så mycket som möjligt.
Dagarna, veckorna och månaderna gick och allting var sig likt jag var endast "hemma" eller hos min dåvarande pojkvän till sommarlovet. Kanske inte riktigt borde kalla det för sommarlov då jag inte gick i nian utan skulle ha praktik på gården jag bodde på, de hade bongård! Men jag var inte ner i ladugården någon gång och hjälpte till vilket var skönt att jag slapp, skulle nog inte passa så bra som en bonde haha.
Mesta tiden av sommarlovet spenderades i Falun och Borlänge, det var nog den tiden som var värst att inte kunna göra precis som man ville som man var van vid. Kunde inte festa som jag ville, jag skule hålla min innanför ramarna. Men jag hade även många bra dagar med killen, vi fikade, var ute på promenader och jag var fortfarande nykär då och trodde såklart att kärleken varade för evigt haha jag misstrodde mig så in åt helvete! För dagen kom då han gick bakom min rygg, bara för att jag skaffade mig en ny killkompis som dessutom han kände. Jag blev rasande när jag fick veta att han flirtade med en tjej som han hade haft kontakt med innan vi blev tillsammans. Då hade vi varit tillsammans ett halvår och allting gick som en berg- och dalbana!
Dagarna, veckorna och månaderna gick och allting var sig likt jag var endast "hemma" eller hos min dåvarande pojkvän till sommarlovet. Kanske inte riktigt borde kalla det för sommarlov då jag inte gick i nian utan skulle ha praktik på gården jag bodde på, de hade bongård! Men jag var inte ner i ladugården någon gång och hjälpte till vilket var skönt att jag slapp, skulle nog inte passa så bra som en bonde haha.
Mesta tiden av sommarlovet spenderades i Falun och Borlänge, det var nog den tiden som var värst att inte kunna göra precis som man ville som man var van vid. Kunde inte festa som jag ville, jag skule hålla min innanför ramarna. Men jag hade även många bra dagar med killen, vi fikade, var ute på promenader och jag var fortfarande nykär då och trodde såklart att kärleken varade för evigt haha jag misstrodde mig så in åt helvete! För dagen kom då han gick bakom min rygg, bara för att jag skaffade mig en ny killkompis som dessutom han kände. Jag blev rasande när jag fick veta att han flirtade med en tjej som han hade haft kontakt med innan vi blev tillsammans. Då hade vi varit tillsammans ett halvår och allting gick som en berg- och dalbana!
Att leva med en missbrukare - del 2
Det var även på mellanstadiet som det började gå sämre för mig i skolan, jag kom ofta försent och var dålig på att göra läxor i tid, vilket jag fick konsekvenser av. I sjuan kändes det som att allting skulle ordna upp sig och visst gjorde det de till en viss del. Jag var duktig i skolan fram till andra terminen av åttan, då blev jag skoltrött och fick ta stort ansvar hemma för mammas drickande. Det var svårt att koncentrera sig på två stora saker samtidigt, jag valde de jag skulle ha valt bort. I åttan gick jag ut med 0p, inte för att jag var dålig i skolan utan för att jag aldrig var där. När jag blickar tillbaka kan jag känna att lärare och rektorn agerade för sent, de visste att de fanns problem men blundade för de, det var väl lättast så!
I nian var det exakt som i åttan, jag var aldrig där och i maj 2008 blev det ett möte med skolan och soc. Anledningen till det var för att jag fick gå och prata med min skolsköterska och hon påstod att i början av samtalet att hon hade tystnadsplikt, men nej det visade sig gå direkt till soc! Mötet kom och soc samt skolan beslöt sig för att jag inte längre fick bo hos mamma, jag skulle bli placerad i en jourfamilj.
I nian var det exakt som i åttan, jag var aldrig där och i maj 2008 blev det ett möte med skolan och soc. Anledningen till det var för att jag fick gå och prata med min skolsköterska och hon påstod att i början av samtalet att hon hade tystnadsplikt, men nej det visade sig gå direkt till soc! Mötet kom och soc samt skolan beslöt sig för att jag inte längre fick bo hos mamma, jag skulle bli placerad i en jourfamilj.
Att leva med en missbrukare - del 1
Det är många som inte kan tro att jag lever i en dysfunktionell familj, eller levde i kanske stämmer in bättre. Som jag ser på saken har jag ingen familj längre, anledningen kommer att komma senare. Som en start på detta så vill jag bara påpeka att jag gör det här för min egen skull, inte för att få uppmärksamhet på något sätt för det är något jag redan får fast av andra skäl. Jag vill kunna skriva av mig på något ställe och då känns det som att bloggen är en väldigt bra plats för att få ut känslor och tankar som jag bär inom mig.
Det började tidigt i mitt liv, soc blev inkopplade och jag fick då flytta från min mamma. Detta var år 1998, alltså var jag 6 år, ett litet förskolebarn som behövde allt annat än problem framför ögonen. Att se sin mamma bli misshandlad i sitt eget hus, en plats där man ska kunna känna sig trygg och slå sig till ro, det kunde inte jag.
I vilket fall som helst, jag och min 3 år äldre syster fick flytta till pappa och det jag minns av tiden är mestadels positivt. Vi bodde hos honom till slutet av 2001 då han gick bort i en hjärtinfarkt, det kom som ett slag i magen. Min pappa var ju frisk, han var som alla andra pappor, trodde jag! Men i senare dagar insåg jag hur blind jag verkligen var som barn, jag ville ju vara som alla andra "normala" barn utan problem och att dölja mina problem var inte svårt för mig. Jag var även blind när det gäller mamma, att det var hon som hade problem kan jag inte minnas att jag tyckte på lågstadiet. Det var på mellanstadiet jag förstod att hon hade alkoholproblem.
Det började tidigt i mitt liv, soc blev inkopplade och jag fick då flytta från min mamma. Detta var år 1998, alltså var jag 6 år, ett litet förskolebarn som behövde allt annat än problem framför ögonen. Att se sin mamma bli misshandlad i sitt eget hus, en plats där man ska kunna känna sig trygg och slå sig till ro, det kunde inte jag.
I vilket fall som helst, jag och min 3 år äldre syster fick flytta till pappa och det jag minns av tiden är mestadels positivt. Vi bodde hos honom till slutet av 2001 då han gick bort i en hjärtinfarkt, det kom som ett slag i magen. Min pappa var ju frisk, han var som alla andra pappor, trodde jag! Men i senare dagar insåg jag hur blind jag verkligen var som barn, jag ville ju vara som alla andra "normala" barn utan problem och att dölja mina problem var inte svårt för mig. Jag var även blind när det gäller mamma, att det var hon som hade problem kan jag inte minnas att jag tyckte på lågstadiet. Det var på mellanstadiet jag förstod att hon hade alkoholproblem.
